Jag kom inte frivilligt till Norra Botkyrka och Hallundakyrkan (numera Equmeniakyrkan Hallunda). Jag blev placerad där. 1983, när fyraårigt tekniskt gymnasium var avslutat i Växjö och sommaren gick mot sitt slut var det dags för mig att göra min vapenfria tjänsteplikt (VTP). Jag hade sökt till SKU, Sveriges Kristna Ungdomsråd, som hade VTP-tjänster som ungdomsledare på ett antal platser i Sverige. Jag önskade Stockholm som placeringsort. ”Inryckningen” skedde i Stockholm och inställelseplatsen var en kyrka, Jakobsbergs missionskyrka om minnet är rätt, där vi fick mackor mm som ”kyrkfolk” serverade. Namn efter namn lästes upp var man blev placerad, och jag fick placering Hallundakyrkan. Första utbildningsveckan bodde vi på Klubbensborg i Mälarhöjden.
Stockholm hade jag varit i många gånger. Men Hallunda var helt nytt. Jag minns att jag tittade på T-banekartan och Hallunda var långt där nere till vänster. Efter tre veckors utbildning åkte jag till min ”förläggning” i Alby, en fyrarummare som vi fem VTPare delade. Jag hade köpt en SL-karta för att hitta geografin i dessa okända marker.
Första arbetsdagen började förstås med fika i kyrkan! Pastor Pär, fritidsledare Brigithe, ettåring Annika och en eller två fritidsledare från Borgskolan var där och välkomnade mig. Diakon Marianne jobbade också i kyrkan, jag är oklar i minnet om hon var där just vid det tillfället. Kanske någon mer var med. Det skulle inte förvåna mig om Lennart kom in också under första dagen och småpratade och kollade lamporna. Inte omöjligt att det var första dagen som Anna och Cilla svepte in i kyrkan i ett bussbyte mellan skolan i Tumba och hemmen i Norsborg, för att se vem nye VTParen var. Mycket möjligt att Olle och Anders och fler också svepte förbi. Det var i alla fall ett varmt och gott mottagande av mig.
Jag tyckte det var ovant med en kyrka som inte hade någon trädgård eller liknande runt sig, bara några små land och byggnaden täcker hela tomten i övrigt. Kyrkan låg, och ligger, verkligen mitt i byn!
En tidig reflektion jag gjorde var om den gudstjänstfirande församlingen, som också syns i övrig verksamhet. Enkelheten, att inte krångla till det, med gemenskap och värme som jag uppskattade och fortfarande gör. Inslaget av vanliga lekmän tillsammans med pastorer med flera. Formerna som inte behöver vara så formella. Det kändes som ett missionshus på småländska landsbygden. Eller lite som Ulf Lundell senare skaldade i sin låt ”Gå upp på klippan” om det enkla mötet Gud. ”Men hallå, man kan väl inte göra bort sig när man är sig själv?”, citat från boken ”I huvudet på en normalstörd”, är också en bild av det tillåtande lekmannainslaget. Öppenheten för deltagare och besökare att vara den man är. Även arkitekturen med till exempel träpanelen i kyrksalen är varm och enkel.
Kyrkans öppenhet för alla möjliga människor har jag med mig från första dagen och är alltjämt ett kännemärke för Equmeniakyrkan Hallunda.
Henrik Hemrin
